Hade besök tidigare i dag. Jenny och lille Kevin var här. Vilka framsteg den lille gör. Nu försöker han ställa sig upp, så fort han får tag på något att hålla sig i. Det är så roligt med dom små. Tiden går nästan lite väl fort ibland.
Jag läste något häromdagen som jag bara nåste reagera på. Vi människor är ju väldigt olika , men ändå.
Hur kan man bara med, att klappa sig för bröstet och tala om hur bra man är, när man gör saker som för andra är helt självklara?????
Förlorat guld kan man återfå, men aldrig förlorad tid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar