Barn och barnbarn.

Nu i helgen har jag fått mitt tionde barnbarn. Det blev en liten flicka. Grattis till er föräldrar.
Kan tala om att det känns väldigt annorlunda denna gången. för jag känner inte mamman till barnet. Har bara träffat henne ett par gånger i somras på campingen och en gång på ett kalas, där nästan ingen pratade med oss, så det känns verkligen konstigt.
Allt beror på tjafset som blev i somras när vi ändrade våra semesterplaner och slutade med att jag blev ordentligt utskälld. Jag är världens sämsta morsa, mormor och farmor enligt två av mina fyra barn. Man ville inte ha med oss att göra längre eftersom jag gör sär-skillnad mellan barnen enligt dom.
Det gäller tydligen då vår yngsta dotter,men hon jobbar och sliter ihop till sitt, som alla andra.
Hon får inte alltid sin vilja fram hos oss som en del tycks tro.
Vi hjälpte till lite med vår tid i våras och i somras, när de fick barn och hade en stor rottis. Hela familjen behövde acklimatiseras, för det blev stora förändringar för dom.
Jag tycker jag har ställt upp för de andra också. Det har gällt allt från ekonomi, sömnad, barnvakt, flyttstädning, jobbiga möten, you name it. Alla har behövt hjälp någon gång men det är lätt att glömma.
Vi träffar äldsta och yngsta dottern oftare än de andra barnen beroende på att vi bor på samma ort. Vi orkar inte alltid åka iväg, när vi har en ledig helg tillsammans.

Jag har blivit uthängd på nätet, vid ett flertal tillfällen, med bitska kommentarer om saker som man bara antar men inte vet något säkert om. Vet inte om man vill att folk ska tycka synd om en, eller för att visa vilken hemsk morsa man har. Tycker man ska ta reda på faktiska förhållanden innan man skriver något, som sårar andra.
Vi bjöd hit alla fyra barnen med familjer till mitt 60-års kalas, men det var bara två som kom. Det är fem månader sedan och ingen utav dom har varit här under den tiden.

Att jag mått dåligt utav alla anklagelser, det har jag fått stå ut med, men en som har mått och mår ännu sämre är äldsta dottern. Hon har lidit och lider fortfarande av stressmage utav allt som hänt.
Jag förstår inte vad hon har gjort för ont egentligen. Hon får inga besök av ett par av syskonen. Hon har svårt för att ta sig iväg själv. Tåg och buss långa sträckor klarar hon inte av att åka, både på grund av stressmagen och åksjuka. Hon skickar gärna små meddelanden. Ibland får hon svar men oftast inte alls.
Man vägrar att lämna ut sin nya adress till henne utan svarar bara att du kan ta tåget till stationen här så hämtar vi dig. Jag lider verkligen med henne, för hon är så snäll och omtänksam mot alla.

Det som är jobbigast med allt är att oskyldiga små barn kommer i kläm. Det har man haft kommentarer om när det gäller andra, men man ska inte gå längre än till sig själv.

Vi skulle ha överraskat alla barn och barnbarn med en heldag på Liseberg i slutet av augusti förra året. Vi hade några födelsedagar att fira, varav två jämna. Vi tänkte bjuda på allt. Inträde, åkband, mat samt att vi tagit hand om de minsta barnen medan de äldre roade sig. Efter all utskällning jag fick ställde vi in allt. Tråkigt!! Tur att vi inte berättat något för barnbarnen i förväg.

Vi får se vad framtiden har i sitt sköte......
Semesterplanerna håller vi för oss själva i år.

Nu ska jag titta till snickarna som håller på att byta våra fönster.