Är så trött på allt som händer och det som inte händer i mitt liv just nu.
Var hos läkaren för ett par veckor sedan. Tyvärr var det inte min ordinarie läkare, eftersom hon var på barnkliniken just då. Hur som helst undersökte han mig och tyckte det var dags att skicka mig till ortopeden för ev operation. Men han ville inte gå över huvudet på min ordinarie läkare, utan skulle prata med henne först. Han tog även lite nya prover för att utesluta att jag inte har någon annan typ av inflammation eller infektion i kroppen. Alla prover visade sig vara bra. Nu går jag bara och väntar på besked om vad som ska hända härnäst. Är sjukskriven tom den sextonde november och ska på återbesök den sjuttonde.
Dagarna och veckorna går sin gilla gång. Det är bassängträning och akupunktur på schemat flera gånger i veckan. Akupunkturen är en välsignelse. Den gör att jag kan leva hyfsat smärtfri, men jag måste tänka mig för hela tiden. Får fortfarande inte anstränga mig genom att promenera, lyfta eller bära tungt, köra eller åka bil några längre sträckor. Inflammationen vill tyvärr inte ge med sig.

Ensamheten har jag vant mig vid. Träffar inte så många nu när jag inte kan åka iväg själv.
Det som var viktigt för ett par år sedan, är tydligen inte lika viktigt i dag. Man skulle ju träffas och umgås, men det gällde tydligen bara när jag kunde ta mig runt och inte nu längre. Konstigt.

Besvikelsen är stor när man märker att folk utnyttjar att man är snäll. Har ställt upp med mitt namn och hjälpt någon i en besvärlig situation. Vad händer? Jo man utnyttjar det till sista droppen! Det är tydligen inte så noga med mig som bara har sjukkassan att leva på, medan man själv shoppar hela tiden. Skulle inte tro att det är lika kul nu när sluträkningen kommer. Jag får rätta munnen efter matsäcken och det får nog vissa andra också börja göra. Det är mycket nytt jag skulle behöva, men det måste vänta.

Nu är det slut på gnället. Jag får försöka göra det bästa av situationen. Se framåt och hoppas på att bli frisk.